texter jag skrivit, längesen ;

jag satt här och läste som bäst, ska resna datorn tänkte jag! och förut skrev jag ganska mycket i textdokument, och titta vad jag hittade! :D

Mina ögon har slagits upp med stora taggiga blodiga släggor, och visade en mycket grymmare värld än den jag troddde jag levde i. Jag är förgången! Idag togs min sista oskuld ifrån mig! Ack! Fasa! Ve!
Jag skulle baka kladdkaka, som alltid blir otroligt god btw, ovetande om den fara som lurade, mina sista få sekunder i min skyddande blåögdhet. Allting gick precis som det brukade, alla ingredienserna fanns, mjölet var vitt och fint, utan några mjölbaggar eller vad de kallas. Men sedan när jag skulle ta vispen och sätta i visparna i visphålen i den ordning jag alltid brukar göra, så råkade jag missa med den vita i det lilla hålet! Ack!
Men för att ni ska förstå mina kval måste jag berätta från början. När jag var liten var jag otroligt smart. Speciellt när jag skulle baka. Speciellt med visp. Som alla smarta ungar gör kommer dom på egna smarta grejer (precis som jag gjorde just då). Eller komma på och komma på, det känns som om jag alltid vetat det inom mig. Det finns två vispar. Ena med vitt längst upp, och den andra med grått längst upp. Den vita var tjejen och den gråa var killen. På elvispen finns det alltså två hål där visparna ska föras in. Ett litet, och ett stort. Tjejen skulle in i det lilla hålet och killen i det stora, och killen kunde verkligen inte komma in i det lilla hålet för han var för stor. Och tjejen var för liten för det stora hålet för hon skulle bara vispas runt där inne och inte sitta fast.
Så därför har jag kört stenhårt på att sätta dom i rätt hål. Jag har inte ens brytt mig om att prövat att byta hål på dom eftersom jag VET och har alltid vetat att det inte funkar...men så idag..så råkade jag sätta i fel..OCH DET FUNKADE. HELA MIN VÄRLDSBILD RASERADES! för det går ju inte! om killen kommer in i fel hål..då blir det ju transvestit och då är det inte en kille! Jag var djupt förvirrad och kände mig tom inombords. Kladdkakan blev dålig, jag spillde massor av ingredienser på bänken...allt på grund av detta! ACK! jag har levt alla mina dagar i en lögn!

--

Varför? frågar vi ofta oss själva. Varför är himlen blå? Varför är gräset grönt? Varför kan den där lilla grejen mellan killars ben växa och bli stor? Varför kan jag gå? Varför FINNS jag?
Men borde vi egentligen inte ställa oss själva frågan: Är verkligen himlen blå? Kan verkligen killars lilla kompis resa på sig och bli lite längre än vad den var innan han hade hittat pappas privata tidning? Finns jag överhuvud taget? Eller är det inte bara någon sorts av inbillning vi ser? Är vi verkligen säkra på att vi inte är något psykstörd person som sitter någonstans och bara inbillar sig hela den här världen? Eller är vi alla med i ett ända stort projekt? Ett projekt som innefattar massor av människor (eller någon annan sorts av varelse) som är inspärrade i rum och har en inbillningsmackapär på huvudet. Det är så det kanse ser ut. Vi hoppar runt i våra små rum och gör allt det vi tror att vi gör i den här världen, och att det står forskningsmän i långa vita rockar och anteckningsblock och analyserar oss. De sprutar in olika känslor i kroppen på oss för att se hur vi reagerar på det hela.
Så frågan vi egentligen borde ställa oss är: Är jag en försökskanin eller någon annan form av varelse som blir försökt på?