sorg ;

Före och efter,
det är den enda indelning som finns;
före och efteråt.

Solen lyser in i mitt rum.
Atlanten glittrar obegriplig,
det flimrar ansikten på dataskärmen.
Barn, föräldrar, familjer, enskilda saknade.

Innan/efteråt
och avgrunden som öppnar sig däremellan.

All vår vardagliga väntan, någon dröjer,
all vår ängslan.
Det som kunde ha hänt.
Och så händer det.

Den stora vågen kommer.
Allting blir tyngdlöst,
tyst.

Det är efteråt.

Vi som blev skonade skäms.
Sträcker fram våra meningslösa händer.
Vi är här,
försöker vi säga.
Utan att begränsa vad vi menar med här.

Före – efteråt.
Det enda som finns
är det obeskrivliga avståndet mellan
innan det hände
och när det har hänt.

Är det någonting jag kan göra?

Vi som blev skonade -
ska vi känna lättnad?

Vi är här.

Kunde vi upphäva avgrunden mellan
innan och efteråt,
skulle vi göra det
men det kan vi inte.

Kan vi inte spränga väg till ett rum
där sorgen är portförbjuden
ska vi hålla tyst.

Våra intetsägande armar.
Vi vill bara hjälpa.
Vi är här.

Världen deltar i sorgen, står det.
Så går det inte till.
Sorgen är inte tillgänglig
för världens allmänna deltagande.
Sorgen är enskild och personlig,
sorgen är bara din.

Världen kan bara fortsätta
om någonting hänt.

Det har hänt.
Jag är här.
Vi är här.

Är det ingenting jag kan göra?
Ingenting?
Vi är här - det vet du.

Jag kan inte dela din sorg;
den är odelbar, hel.
Jag är den skonade delen av dig.
Jag vill bara säga att vi är här.
Vi omger dig.

Innan och efteråt.
Det där ögonblicket innan.
Den där evigheten efteråt.

Jag ber inte om ursäkt för att mina ord är så små.
Jag vill bara säga det en gång till:

Vi är den del av dig som blev skonad.
Vi är här.