förra julen, och allt det innebär.

inatt drömmde jag om vatten. inget mer, bara vatten. vatten är det jag är mest rädd för på den här planeten. och det beror på förra julen. den var hemsk. och hela världen vet om vad som hände. många blir förvånade när dom hör vad jag var med om 'men det märks ju inte alls på dej!' . ok , måste det det eller ? tack vare det jag var med om, fick jag en helt annan syn på livet, världen. det gick inte över en natt, det kan jag inte säga. men jag märkte när jag kom hem, att jag inte såg på allt på samma sätt som när jag kom hem. familjen började spela en betydligt större roll. jag och min bror började prata mer och mer, och bråka mindre och mindre .
kompisarna tog också dom en allt större roll i mitt liv. och kyrkan.

det värsta när jag kom hem, var att alla visste att jag varit där. sett det. i skolan var jag den ända som varit där, så jag fick en himlans massa frågor. då var det jobbigt, men nu är jag tacksam, för jag kan numera skämta om det, och faktist prata om det utan problem.

första konfirmationsträffen kommer jag ihåg också. den var bara några dagar efter att jag kommit hem. den 5 januari. vi hade den här rundvandringen i vårfrukyrkan, och jag mådde bra . trodde jag. ok, jet-lag hade jag fortfarande. och jag tänkte på det som hänt mycket.
men när Stefan började läsa bönen, då jävlar. jag kunde inte längre. det kändes som att jag var där igen. som att vågen fångade mej, igen. efter något som kände som en evighet, men säkert bara var några sekunder, började jag gråta. jag hoppade ur altarringen och sprang. jag vet inte vart jag skulle. jag bara sprang. jag kände hur blickarna estat fast sej i ryggen. Stefan var tyst. när jag kom ut ur kyrkan och portarna slagits igen, skrek jag. sen kunde jag inte stå längre. eller knappt. jag lyckades ta mej in i kyrkan igen och la mej på en av kyrkbänkarna. och grät. vad jag har hört efterråt av kompisarna där, fick dom ingen kontakt med mej.
det var min första panikångest attack. och sen dess har jag haft det många gånger. senast bara någon vecka sen.

den där konfaträffen, är en av få som jag var på. och marcus kommer ihåg. han var interesserad av att lära känna mej och hade haft en någorlunda koll på mej den gången. när det där hände undrade han vad det var som hade hänt. kände jag någon som varit där? hade jag rentav varit där själv? han visste ju inte..
han har talat om dethär för mej senare.